maja

Den var hemsk.
hemsk hemsk hemsk.

Jag satt emellan Tyra&Lina (småkusiner).
Jag tänkte "Håll tillbaka tårarna." Men när musiken började spela, kände jag hur tårarna rann ner för kinderna och jag ville inget mer än att allt skulle ta slut, att morfar skulle finnas hos oss igen.

Jag kände hur alla klappa mig på axeln och jag höll min moster hårt i handen. Jag kände hur hela bänken skakade när hon grät. Jag sneglade och det var hemskt att se, hur kommer jag ta det när min mamma eller pappa dör?

Jag kände hur Tyra och Lina tittade undrade på mig, hur ska de förstå när de är så små? Det kan inte vara lätt.
Mina ben skakade och jag bara grät och försökte sjunga med i psalmerna men de kom bara några ynka pip och sen brast jag i gråt igen.

Lilla morfar, lilla älskade Kjell.

När de hade spelat då han "skulle upp till himlen" eller va man ska säga, när vi tagit adjö. Så precis när musiken tystnade, så började solen stråla in genom fönstret. Och innan hade de varit helt mulet, helt plötsligt blev de ljust i kyrkan. De var bara vissa som la märke till de.. Men jag tror att de var ett sett att säga: "Jag är framme nu."
Det känns som det i alla fall.

Morfar du kommer alltid vara min ängel, min morfar..

Jag behövde verkligen skriva av mig, usch. Jag sitter här och bölar, sen blir det mormors begravning nästa lördag. Fyfan, jag kommer inte palla.

Undra hur många som läste det här egentligen?

MORFAR, ännu en gång. Jag älskar dig, vila i frid min ängel.